Mashken

Tegan and Sara rullar för fullt på Spotify medans jag läser på och försöker skriva en resolution angående en kärnvapenfri Koreansk halvö. Inte det lättaste, främst med tanke på ordval. Min lärare tyckte exempelvis att 'Koreas kärnvapeninnehav äventyrar den internationella säkerheten' var en för magstark mening som förmodligen skulle få Nordkoreanerna att se rött. Så det gäller att linda in orden och skriva något som betyder exakt samma sak, men som inte ser likadant ut.

Utbytet rullar vidare det också, och idag känns det lättare än igår. Det var en jobbig dag. Den bästa stunden på hela dagen var den korta timman vi tog en mysik fika - utan spanjorerna. Igår kände jag mig seriöst som en dagisfröken som hade ett gäng ungar att underhålla. Annars var beachvolleyn vi spelade på förmiddagen och besöket på chokladfabriken och 4 Gott väldigt nice. Det är faktiskt inget problem på spanjorerna, men det är jobbigt att ha någon som behöver underhållas 24/7.

Det är också därför jag inte hann med någon uppdatering igår även om vi kom hem i skälig tid. Även om jag går upp tidigare och går och lägger mig senare än vanligt känns det som att man inte hinner något och att tiden inte räcker till. Idag blir det dock lugnt - jag ska bara dra med 'min' till stallet på eftermiddagen och sedan får jag kanske hitta på något hemma i Borås att göra på kvällen. Något förslag?

Adios!

Jag sitter med Camilla i ett litet grupprum på Kitas i Göteborg och väntar på bättre tider. Camilla kämpar med Kafka, jag läser på om sociolekter (eller, just nu bloggar jag för att sociolekterna är så tråkiga) och mitt hår har varit snyggare. Jag skulle klippa topparna och luggen och så skulle håret lockas -lite trodde jag. Det blev mycket. Det är inget fel på lockar. Jag vill ha lockigt hår. Men kanske inte riktigt såå lockigt. Anyway.

Som sagt, plugg nu till klockan ett då spanjorerna återkommer från Styrsö (säkert stelfrusna) för att äta lunch. Sedan ska vi bränna ett par timmar tills vi ska hem och ikväll är det Elfsborgsmatch hemma i Borås som gäller. Vill väl inte påstå att Borås Arena är något mot Camp Nou; men vi ska hitta på något i alla fall.

Back to the sociolekter. A veo!

Jag gillar verkligen inte att kalla mig konservativ. Det går verkligen emot alla mina principer - jag är verkligen inte en bakåtsträvare! Men när det kommer till musik måste gränsen gå någonstans tycker jag..

Var tidigare ikväll på Åhaga och beskådade en pajas i röd kavaj, glittrig sjal och fjortisrand försöka ta sig an några av Queens alla bästa låtar. Det var Aina, jag och så alla medelålders plus-människor (inklusive mina föräldrar, fast dom är mer medelålders). Vilket också märktes på hela arrangemanget. Det var väldigt medelålders, väldigt Svensson och nästan äckligt tillrättalagt. Jag menar, bara det med en paus mitt i föreställningen. Sååå B!

Det charmiga med en riktig konsert är svetten, trängseln och framförallt - stämningen. Visst, det var stämning här med; medelåldersstämning. Inte riktigt den typ av stämning jag menar. Jag menar den blinda extasen. That's something extra alright!

Välputsat är inte riktgit min melodi. Klämkäcka körer får mig att må lite illa. Bensträckare är för amatörer. Magnus Bäcklund kan inte på något sätt jämföras med Freddie Mercury.

Det är väl främst där problemet ligger. Jag har aldrig varit ett fan av covers. Det är så svårt att lyckas. Framförallt när det gäller odödliga klassiker som Queens låtar. Sånt ger man sig inte ens på om syftet är att tjäna pengar. För mig känns det mer som en skymf. Mästerverk ska lämnas orörda. Punkt. Det är där min konservatism kommer in - i musiken.

För övrigt var det en bra kväll på Åhaga. När man skalar bort alla de här sakerna. Orkestern var duktig, kören hade riktigt grymma röster (speciellt en tjej i kören hade en verkligt grym röst!), Magnus Bäcklund var väldigt trevlig (jag har hans autograf! Hahaha) och Pepsin jag drack i pausen smakade bra. 

Det gick också upp för mig, att dessa medelålders människorna har faktiskt också varit unga en gång, ungefär den tiden då Queen hade sin storhetstid. Det passar sig inte riktigt enligt samhällets normer för en medelålders person att stå längst fram skrikandes och dansandes på en konsert. Det platsen tillhör ungdomarna. Som en gång också kommer att bli gamla. En dag blir vi lika gamla som de som är gamla nu. En dag kommer vi alla stå där i en paus på en tribute-konsert och läppja på lite vin.

För övrigt är jag nu invald som ledamot i LUF Borås styrelse. Nu jävlar har vi ett val att vinna!

Godnatt!

..but it started with an alright scene

It was the roar of the crowd
that gave me heartache to sing
It was a lie when they smiled
and said
'you won't feel a thing'

Återupptäckte nyss My Chemical Romances Disenchanted. Jag kan nog inte räkna alla gånger jag lyssnat på den låten! Sedan kände jag mig lite som ett emo idag också, så det var nog ingen tillfällighet att jag lyckades hitta den just idag.

Idag insåg jag till fullo dessutom vikten av en bra utbildning. Städa äckliga toaletter i resten av mitt liv vill jag inte göra!

Upptäckte också nyss, eller snarare insåg, att jag inte kommer få sova något i natt: Slutprov i Psykologi A, Presentation i Engelska B och massa läxa i Engelska C har jag tills imorgon, och då har jag säkert glömt något (eller förträngt).

Alltså, that's probably it for me. Haj!

Springer man för långsamt
blir man omsprungen
vad gör man?

Man kan springa fortare
och springa om igen
- men man orkar inte hur länget som helst.

Man kan ge upp
och sluta springa
- men den framför hånflinar konstant.

Man kan fortsätta
i samma takt som innan
(fortfarande hjälplöst efter)
- hånflinet fortsätter.

Man kan springa upp jämsides
med den sista kraft man kan uppbåda
- slaget är den sista skadeglädjen.

Man kan hålla jämna steg
och åka snålskjuts på andra stackare
- som egentligen inte orkar.

Hur man än gör kommer man aldrig ikapp om man väl blir omsprungen

Markören blinkar stilla på skärmen. Endast ett ord skymtas. 'Kandidatur'. Resten vill inte riktigt komma ut. Vad fan ska jag skriva?

Jag blev till slut övertalad att kandidera till ledamot i styrelsen. Den här gången har jag dessutom bestämt mig för att inte halka in på ett bananskal som jag gjorde sist. Här ska det bli en riktig kandidatur! Det vill säga; om jag får ihop någon.

Jag fortsätter att vända på orden i huvudet, bara det som känns bra får skrivas ner. Att skriva bra och inspirerande om sig själv är svårt.