Sweeney Todd!
Jag tror nästan att jag måste nominera Sweeney till en av mina absoluta favoritfilmer! Om det är den typiska Shakespeare-tragedin, snyggo-Johnny Depp eller musiken som gör det vet jag inte, förmodligen en mix av alltihop.
Slutscenen när Depp håller sitt livs (döda) kärlek i famnen och sedan själv blir skuren i halsen av den lilla pojken med sin egen rakkniv; den är grym! Dessutom innehåller hela storyn alla möjliga myter plus den typiska ironin (Barberaren halshuggs med sin egen rakkniv, på samma sätt som han själv tagit livet av oräknebara antal människor). Samtidigt är den tydligt naturalistisk när man inte viker för att visa det smutsiga London, och framförallt: den viker inte för att visa de absolut mörkaste sidorna hos människan, som hämnd och begär.
Nu ska jag sluta svamla, puss godnatt. Ska se om jag kan hitta på ngt att göra med min dag imorgon :)
