En ansiktslyftning, tack!
Ganska nyss kom jag hem efter att tillsammans med de andra i LUF Borås kollat på den allra första partiledarutfrågningen i SVT inför valet. Först ut var Mona Sahlin och jag kan inte annat än bli mörkrädd inför bara tanken på en rödgrön valseger.
Ett argument vanliga dödliga brukar använda för att försvara sitt agg mot politiker i allmänhet är deras förmåga att dels prata folk över huvudet, men framförallt prata luddigt och inte ge egentliga svar på frågor utan alltid linda in orden och prata runt vad som egentligen ska sägas. Det här är inget som folk hittat på, bara för att ha en anledning att ogilla politik i allmänhet och politiker i synnerhet, utan vi såg ett klart och tydligt exempel ikväll i form av Mona Sahlin.
Men det här blogginlägget kommer jag inte ägna åt att stöta och blöta argument om varför man inte ska rösta på de rödgröna och Mona Sahlin. Det är ingen hemlighet för de som känner mig att jag inte har mycket till övers för sossar, även om jag såklart respekterar att de inte delar mina personliga åsikter. För det är en viktig nyckel i en demokrati och en av de absolut viktigaste mänskliga rättigheterna- rätten att tycka vad man vill.
Nej, jag vill helt enkelt uppmärksamma ett av de största problemen vi har i fråga om folks attityd till politik. Ungas attityd till politik framförallt. En attityd som politikerna själva varit med och byggt upp, och som de måste vara med och förändra. Och ja, jag säger de. För jag räknar inte mig själv som politiker utan helt enkelt politiskt aktiv och intresserad.
Jag känner flertalet min ålder, alltså ungdomar, som, som de sjävla beskriver det, hatar politik. Och hör man någon uttrycka sig så, jag då vill man ju ha en förklaring. Ofta hör man då att det helt enkelt att de tycker att det är tråkigt och ointressant, men flertalet tar också upp det där problemet med att de ogillar politikerna.
Det irriterar även mig när politiker, som faktiskt ska prata till väljare, framförallt pratar till andra politiker och en relativt liten grupp politiskt intresserade och insatta. Att bli pratad över huvudet är bland det värsta som finns, i alla situationer och för någon som inte är insatt i alla former av politik krävs det att politiker anpassar sig så att folk förstår vad det pratar om. Prata klarspråk med andra ord.
Ja, och på tal om klarspråk. Det där med att prata runt frågor. I ettan hade vi en ombudsman från ett av riksdagspartierna och pratade om deras politik i klassen. Vad som slog mig? Denne politikers förmåga att mala på och prata en stund men i slutändan inte gett någon konkret svar på de frågor vi ställde. Det ger inget bra intryck att inte de konkreta och koncisa svar på frågor. De flesta orkar inte heller lyssna på långa homeriska utläggningar.
Skärpning alltså. Men, kan man lära gamla hundar att sitta? Eller skulle det vara lättare att helt enkelt låta de lite yngre politikerna ta över? I vilket fall som helst behöver attityden till politik en ansiktslyftning, och då krävs det först och främst att politiker slutar prata till politiker och börjar prata till väljarna så att alla förstår och känner sig nöjda. Annars är det ju inte särskilt konstigt att allt för många svarar 'jag hatar politik' på frågan 'vad ska du rösta på?'.
Ett argument vanliga dödliga brukar använda för att försvara sitt agg mot politiker i allmänhet är deras förmåga att dels prata folk över huvudet, men framförallt prata luddigt och inte ge egentliga svar på frågor utan alltid linda in orden och prata runt vad som egentligen ska sägas. Det här är inget som folk hittat på, bara för att ha en anledning att ogilla politik i allmänhet och politiker i synnerhet, utan vi såg ett klart och tydligt exempel ikväll i form av Mona Sahlin.
Men det här blogginlägget kommer jag inte ägna åt att stöta och blöta argument om varför man inte ska rösta på de rödgröna och Mona Sahlin. Det är ingen hemlighet för de som känner mig att jag inte har mycket till övers för sossar, även om jag såklart respekterar att de inte delar mina personliga åsikter. För det är en viktig nyckel i en demokrati och en av de absolut viktigaste mänskliga rättigheterna- rätten att tycka vad man vill.
Nej, jag vill helt enkelt uppmärksamma ett av de största problemen vi har i fråga om folks attityd till politik. Ungas attityd till politik framförallt. En attityd som politikerna själva varit med och byggt upp, och som de måste vara med och förändra. Och ja, jag säger de. För jag räknar inte mig själv som politiker utan helt enkelt politiskt aktiv och intresserad.
Jag känner flertalet min ålder, alltså ungdomar, som, som de sjävla beskriver det, hatar politik. Och hör man någon uttrycka sig så, jag då vill man ju ha en förklaring. Ofta hör man då att det helt enkelt att de tycker att det är tråkigt och ointressant, men flertalet tar också upp det där problemet med att de ogillar politikerna.
Det irriterar även mig när politiker, som faktiskt ska prata till väljare, framförallt pratar till andra politiker och en relativt liten grupp politiskt intresserade och insatta. Att bli pratad över huvudet är bland det värsta som finns, i alla situationer och för någon som inte är insatt i alla former av politik krävs det att politiker anpassar sig så att folk förstår vad det pratar om. Prata klarspråk med andra ord.
Ja, och på tal om klarspråk. Det där med att prata runt frågor. I ettan hade vi en ombudsman från ett av riksdagspartierna och pratade om deras politik i klassen. Vad som slog mig? Denne politikers förmåga att mala på och prata en stund men i slutändan inte gett någon konkret svar på de frågor vi ställde. Det ger inget bra intryck att inte de konkreta och koncisa svar på frågor. De flesta orkar inte heller lyssna på långa homeriska utläggningar.
Skärpning alltså. Men, kan man lära gamla hundar att sitta? Eller skulle det vara lättare att helt enkelt låta de lite yngre politikerna ta över? I vilket fall som helst behöver attityden till politik en ansiktslyftning, och då krävs det först och främst att politiker slutar prata till politiker och börjar prata till väljarna så att alla förstår och känner sig nöjda. Annars är det ju inte särskilt konstigt att allt för många svarar 'jag hatar politik' på frågan 'vad ska du rösta på?'.
Det där med att bestämma sig..
I fredags, det som skulle varit vår första skoldag, fick vi ledigt för att fundera på och bestämma oss för vad vi skulle jobba med som projektarbete nu i trean. Nu är det onsdag och gissa vem som fortfarande inte bestämt sig?
Alldeles rätt. Jag. Och nu börjar det nästan bli en ångestliknande situation.
Så nu sitter jag i skolan och försöker panikartat hitta förslag på ett grymt bra projektarbete. Wish me luck, typ.
We rarely see warning signs in the air we breathe
Väntar med spänning på mitt exemplar av Our Earthly Pleasure som förhoppningsvis dimper ner i brevlådan inom en väldigt snar framtid. Lyssnar för jag vet inte vilket gång i ordningen igenom låtarna och är lika förälskad som första gången jag hörde dem. Det är som med vissa Johnossilåtar, som kan gå på repeat om och om igen utan att jag tröttnar. Jag hoppas att jag inte kommer tröttna på låtarna heller inom en överskådlig framtid.
En låt utan en melodi som inte är något extra är en melodi som man med största sannolikhet inte kommer komma ihåg efter att låten är slut. Och det är det, i kombination med texter som i alla fall tilltalar mig, som gör just det här albumet så bra, och andra album mindre bra. Maximo Parks senaste album, Quicken the Heart från 2009, har inte alls de melodier debuten sitter inne med och då spelar det ingen roll att sångaren och låtskrivaren Paul Smith fortfarande skriver ypperliga texter till låtarna.
Band som gör starka album i början av deras karriärer är tyvärr allt för vanliga. Maximo Park är ett exempel på detta, likaså ett annat av mina absoluta favoritband; We Are Scientists. För ett par år sedan när jag upptäckte dem lyssnade jag verkligen sönder deras debut With Love And Squalor från 2005, och deras andra album Brain Thust Mastery från 2008 är absolut inte dåligt även om det kanske innehåller färre spår som verkligen sticker ut. Inte konstigt att jag hade skyhöga förväntningar på det album de släppte tidigare i år. Det visade sig dock att Barbara var en ganska platt platta. Inte dålig, men med ganska intetsägande melodier och utan det där lilla extra i texterna.
Men sedan finns det ju band som utvecklas också, som kanske inte gjort den där klockrena plattan precis i början utan snarare gjort flera ganska mediokra album med vissa ljusglimtar. Vissa låtar som man verkligen fastnar för, men så stannar det vid just de där låtarna.
Men frågan är vad som är roligast. Att ha ett grymt album som man kan lyssna igenom om och om igen men att artistens fortsatta verk inte kan mäta sig med mästerverket; eller utspridda låtar från massa skivor genom artistens karriär och att denne fortsätter att leverera enstaka låtar men har svårt att få till den där toppenskivan?
I vilket fall som helst fortsätter jag att vänta på min senaste drog i musikväg tills jag hittar en ny. Och vem vet, nästa gång kanske det är ett av de där halvlyckade banden som lyckas få in en fullträff. Bland annat släpper Kristian Anttila, Interpol, Nickelback, Säkert!, Manic Street Preachers, Hoffmaestro & Chraa och Kings of Leon nytt i höst. Det är så att man nästan begär att i alla fall en av alla dessa ska hålla klass att bli ett tillskott i skivhyllan. Fortsättning följer.
En låt utan en melodi som inte är något extra är en melodi som man med största sannolikhet inte kommer komma ihåg efter att låten är slut. Och det är det, i kombination med texter som i alla fall tilltalar mig, som gör just det här albumet så bra, och andra album mindre bra. Maximo Parks senaste album, Quicken the Heart från 2009, har inte alls de melodier debuten sitter inne med och då spelar det ingen roll att sångaren och låtskrivaren Paul Smith fortfarande skriver ypperliga texter till låtarna.
Band som gör starka album i början av deras karriärer är tyvärr allt för vanliga. Maximo Park är ett exempel på detta, likaså ett annat av mina absoluta favoritband; We Are Scientists. För ett par år sedan när jag upptäckte dem lyssnade jag verkligen sönder deras debut With Love And Squalor från 2005, och deras andra album Brain Thust Mastery från 2008 är absolut inte dåligt även om det kanske innehåller färre spår som verkligen sticker ut. Inte konstigt att jag hade skyhöga förväntningar på det album de släppte tidigare i år. Det visade sig dock att Barbara var en ganska platt platta. Inte dålig, men med ganska intetsägande melodier och utan det där lilla extra i texterna.
Men sedan finns det ju band som utvecklas också, som kanske inte gjort den där klockrena plattan precis i början utan snarare gjort flera ganska mediokra album med vissa ljusglimtar. Vissa låtar som man verkligen fastnar för, men så stannar det vid just de där låtarna.
Men frågan är vad som är roligast. Att ha ett grymt album som man kan lyssna igenom om och om igen men att artistens fortsatta verk inte kan mäta sig med mästerverket; eller utspridda låtar från massa skivor genom artistens karriär och att denne fortsätter att leverera enstaka låtar men har svårt att få till den där toppenskivan?
I vilket fall som helst fortsätter jag att vänta på min senaste drog i musikväg tills jag hittar en ny. Och vem vet, nästa gång kanske det är ett av de där halvlyckade banden som lyckas få in en fullträff. Bland annat släpper Kristian Anttila, Interpol, Nickelback, Säkert!, Manic Street Preachers, Hoffmaestro & Chraa och Kings of Leon nytt i höst. Det är så att man nästan begär att i alla fall en av alla dessa ska hålla klass att bli ett tillskott i skivhyllan. Fortsättning följer.
Det var några retards som gick sista året på Kitas..
Första dagen är avklarad, men jag vill fortfarande inte släppa taget om sommarlovet. Ikväll vankas det bio - äntligen ska jag se Inception. Jag får återkomma efteråt om huruvida den var bra eller inte.
Men ska man återgå till det första skoldagen är ganska lite förändrat samtidigt som en hel del faktiskt är förändrat. Trots nya lärare, elever och rutiner är klassen som den brukar vara mest. Ganska pratig och ganska retard, fast på ett bra sätt oftast.
Nu är det dags för allra sista året på Kitas innan verkligheten börjar. Men varför tänka för mycket på framtiden? Det är bättre att fånga dagen! (Eller i alla fall försöka)
Härligt härligt, men farligt farligt
Sitter och kollar H&M:s onlineshop i dötiden tills klockan blir nio och kvällens film börjar på TV (kalla mig gammaldags, men jag väntar en timma på filmer jag vill se istället för att streama eller ladda ner) och konstaterar att det är väldans tur att jag inte vet hur jag betalar med mitt bankkort på internet. Annars hade mina impulsköp av kläder inte begränsats av de gånger jag besöker en affär, utan möjliggjorts även de gånger jag sitter hemma vid datorn och gör mest ingenting.
Vilken tur då, kan tyckas. Men, problemet är att alla de kläder man förälskar sig i på nätet sällan (läs: aldrig) återfinns i en butik nära mig. Och då hjälper det inte att jag faktiskt noga övervägt köpet från det att jag sett plagget i onlineshopen tills då jag tar tummer ur röven och verkligen går till en affär och ska köpa detta plagg.
Turen finns inte särskilt ofta på min sida när det gäller shopping som inte är av impulsart. Kommer ni ihåg solglasögonen som kunnat bli mina i våras? Jag grämer mig nog fortfarande lite.
Och på tal om gammalmodig: Förmodligen är jag den enda (i alla fall en av de väldigt få) som fortfarande köper skivor då och då. Senast idag beställde jag hem Maximo Parks Our Earthly Pleasure som jag nu väntar spänt på att få hem i brevlådan. Det ännu mer gammalmodiga med det? Jag beställde den i en skivbutik och inte på CDON! I vilket fall som helst är det ett lyckopiller på tolv spår jag velat köpa i flera månader. Ett tips är att du också lyssnar och förälskar dig, i alla fall via Spotify.
En kvart kvar tills filmen börjar. The Perishers My Heart spelas på Spotify och jag funderar på om jag kanske ska börja läsa i George Orwells 1984. Ett annat av dagens impulsköp och ännu en av mina nördtendenser. Jag är nog dessutom en av de sista som kommer att börja ladda ner böcker olagligt.
Vilken tur då, kan tyckas. Men, problemet är att alla de kläder man förälskar sig i på nätet sällan (läs: aldrig) återfinns i en butik nära mig. Och då hjälper det inte att jag faktiskt noga övervägt köpet från det att jag sett plagget i onlineshopen tills då jag tar tummer ur röven och verkligen går till en affär och ska köpa detta plagg.
Turen finns inte särskilt ofta på min sida när det gäller shopping som inte är av impulsart. Kommer ni ihåg solglasögonen som kunnat bli mina i våras? Jag grämer mig nog fortfarande lite.
Och på tal om gammalmodig: Förmodligen är jag den enda (i alla fall en av de väldigt få) som fortfarande köper skivor då och då. Senast idag beställde jag hem Maximo Parks Our Earthly Pleasure som jag nu väntar spänt på att få hem i brevlådan. Det ännu mer gammalmodiga med det? Jag beställde den i en skivbutik och inte på CDON! I vilket fall som helst är det ett lyckopiller på tolv spår jag velat köpa i flera månader. Ett tips är att du också lyssnar och förälskar dig, i alla fall via Spotify.
En kvart kvar tills filmen börjar. The Perishers My Heart spelas på Spotify och jag funderar på om jag kanske ska börja läsa i George Orwells 1984. Ett annat av dagens impulsköp och ännu en av mina nördtendenser. Jag är nog dessutom en av de sista som kommer att börja ladda ner böcker olagligt.
Do you wanna be an indian? Chraa chraa indian!
Det finns musik som passar sig bäst hemma vid datorn eller i stereon, och så finns det musik som kommer till sin rätt först live. Hoffmaestro & Chraa är ett exempel på det senare måste jag konstatera efter gårdagens konsert på Liseberg. Trots att regnet silade ner mer eller mindre under den en och en halv timma som de spelade hade man inte tråkigt en sekund - tvärtom!
Det är skillnad på band som bara utformar sina konserter som så att de spelar sina låtar, kör något halvtaskigt mellansnack och sedan går av scenen medans publiken står som frågetecken, typ. Eller ah, i alla fall den del av publiken som inte är extremt inlyssnad på låtarna och egentligen bara bryr sig om att de sett bandet live.
Hur som helst är Hoffmaestro kanske inte riktigt något jag sätter på och lyssnar på i min ensamhet när jag pluggar, bloggar eller sitter vid Facebook till exempel. Men all den energi de har på scenen gör att själva upplevelsen ändå blir en av de bättre vad gäller livemusik. Det är en konst att titta upp från instrumenten och få med sig publiken, något som Hoffmaestro igår bevisade att de behärskar. Jag menar, hur galet (och hysteriskt kul) är det inte att få publiken att i samlat kaos springa åt samma håll, och sedan åt andra hållet? Livsfarligt eller genialt - skillnaden är hårfin. Ett annat typexempel på band som gör annat än bara spelar sin musik rätt av live är Green Day - och deras konsert nu i juni måste ändå få klassas till en av de absolut bästa, om inte den bästa.
Så trots att jag själv förmodligen var bland de sista att se Hoffmaestro live, måste jag ge en stark rekommendation till dem som ännu inte gjort det: ta första bästa chans att faktiskt se dem live, ni lär inte ångra er!
Jag fick typ en bild, tack vare regnet haha
Det är skillnad på band som bara utformar sina konserter som så att de spelar sina låtar, kör något halvtaskigt mellansnack och sedan går av scenen medans publiken står som frågetecken, typ. Eller ah, i alla fall den del av publiken som inte är extremt inlyssnad på låtarna och egentligen bara bryr sig om att de sett bandet live.
Hur som helst är Hoffmaestro kanske inte riktigt något jag sätter på och lyssnar på i min ensamhet när jag pluggar, bloggar eller sitter vid Facebook till exempel. Men all den energi de har på scenen gör att själva upplevelsen ändå blir en av de bättre vad gäller livemusik. Det är en konst att titta upp från instrumenten och få med sig publiken, något som Hoffmaestro igår bevisade att de behärskar. Jag menar, hur galet (och hysteriskt kul) är det inte att få publiken att i samlat kaos springa åt samma håll, och sedan åt andra hållet? Livsfarligt eller genialt - skillnaden är hårfin. Ett annat typexempel på band som gör annat än bara spelar sin musik rätt av live är Green Day - och deras konsert nu i juni måste ändå få klassas till en av de absolut bästa, om inte den bästa.
Så trots att jag själv förmodligen var bland de sista att se Hoffmaestro live, måste jag ge en stark rekommendation till dem som ännu inte gjort det: ta första bästa chans att faktiskt se dem live, ni lär inte ångra er!
Jag fick typ en bild, tack vare regnet haha
Att förändras, och att inte göra det..
Man brukar prata om hur mycket som kan ändras på några månader. Hur en klass kan vara splittrad över en sommar och när den samlas igen är mycket, om inte allt förändrat. Men vad som slog mig idag när alla samlades för upprop i skolan var hur lite allt och alla hade förändrats. Det var nästan som att tiden stått stilla i några månader. På gott och ont.
Men nu är första dagen avklarad i vilket fall. Inte för att det var så ansträngande med lite information i en och en halv timma - men det gav lite huvudbry angående projektarbetet. Dags att bestämma sig snart tydligen, och jag har ingen aning faktiskt. Tacksam för förslag typ, haha.
Att vara ledig imorgon är inte helt fel dock och på kvällen är det Liseberg och HOFFMAESTRO som gäller. Det ska bli.. intressant. Jag får försöka lyssna in mig ordentligt nu ikväll.
Hej!
Men nu är första dagen avklarad i vilket fall. Inte för att det var så ansträngande med lite information i en och en halv timma - men det gav lite huvudbry angående projektarbetet. Dags att bestämma sig snart tydligen, och jag har ingen aning faktiskt. Tacksam för förslag typ, haha.
Att vara ledig imorgon är inte helt fel dock och på kvällen är det Liseberg och HOFFMAESTRO som gäller. Det ska bli.. intressant. Jag får försöka lyssna in mig ordentligt nu ikväll.
Hej!
Saker man kan göra av en sommar...
Nu är det slut. Klockan 09.00 imorgon är det upprop till det allra sista året i gymnasiet för mig och resten av treorna på Kitas Gymnasium i Borås. Vårt allra sista riktiga sommarlov är slut. För vissa blir detta allra sista året i skolan. Skumt är nog ett ord som ganska bra beskriver känslan inför det.
Inför varje sommar tänker man -och säger - att i år, så ska det blir det bästa sommarlovet någonsin. Och nu när man sitter här och tänker tillbaka på det sista sommarlovet och tänker att jo, det var nog det bästa hittills, och man kommer på, att det var det ju som sagt den sista sommaren. Alltså det bästa sommarlovet någonsin. Vilken avslutning alltså!
Så vad gjorde sommaren 2010 till den bästa hittills, och det allra bästa sommarlovet? Man brukar säga att det är de små detaljerna och de små händelserna som präglar de minnen man har från de bästa perioderna i livet. Men sommaren 2010 präglades ändå av de stora, omväldigande sakerna - Falsterbo och London bland annat.
Bilder säger mer än tusen ord sägs det, och därför tänkte jag låta bilderna tala (mestadels) nu när stunden har kommit att summera upp sommaren. Stora stunder blandade med kanske små men ändock lika fina stunder. Helt enkelt, saker man kan göra av en sommar:
Man kan jobba fyra veckor på AB Bostäder på Hässleholmen och ha fantastiskt roligt!
Man kan få otroligt fina konsertupplevelser med otroligt fina människor. Sommaren präglades av kvalitet framför kvantitet - Green Day och Kent
Man kan ta bilen ner med Ellen till Falsterbo och bo i nollstjärnigt i bilens bagage. Varmt, småäckligt och alldeles, alldeles underbart!
Man kan åka till London och verkligen ha en pleasant time med massa promenader, fantastiska sevärdheter, toppenkvällar, helt rendom upplevelser och framförallt träffa massa grymt folk från världens alla hörn!
Man kan ha spontana kvällstestunder med grannen och göra spontana resor in till Borås bara för att Ellen har bil och körkort. Inte att förglömma hur roligt det är att spela Super Mario från åttiotalet haha!
Man kan bevisa (om inte för någon annan så i alla fall för sig själv) att politik inte alltid bara är just.. eum.. politik hehe
Man kan ha den sista sommaren med ponnyn och dra med sig Ellen som coach på tävlingar - angenämt minst sagt.
Så har vi alla de där tillfällena man inte hade någon kamera, eller inte hann fånga det på kort. Hur kul det än är att se tillbaka på kort och minnas är de allra bästa minnena det man minns utan några bilder. Det man kände, det man tänkte och det man själv såg.
Det är det jag kommer minnas från sommaren 2010. Vad kommer du minnas?
Inför varje sommar tänker man -och säger - att i år, så ska det blir det bästa sommarlovet någonsin. Och nu när man sitter här och tänker tillbaka på det sista sommarlovet och tänker att jo, det var nog det bästa hittills, och man kommer på, att det var det ju som sagt den sista sommaren. Alltså det bästa sommarlovet någonsin. Vilken avslutning alltså!
Så vad gjorde sommaren 2010 till den bästa hittills, och det allra bästa sommarlovet? Man brukar säga att det är de små detaljerna och de små händelserna som präglar de minnen man har från de bästa perioderna i livet. Men sommaren 2010 präglades ändå av de stora, omväldigande sakerna - Falsterbo och London bland annat.
Bilder säger mer än tusen ord sägs det, och därför tänkte jag låta bilderna tala (mestadels) nu när stunden har kommit att summera upp sommaren. Stora stunder blandade med kanske små men ändock lika fina stunder. Helt enkelt, saker man kan göra av en sommar:
Man kan jobba fyra veckor på AB Bostäder på Hässleholmen och ha fantastiskt roligt!
Man kan få otroligt fina konsertupplevelser med otroligt fina människor. Sommaren präglades av kvalitet framför kvantitet - Green Day och Kent
Man kan ta bilen ner med Ellen till Falsterbo och bo i nollstjärnigt i bilens bagage. Varmt, småäckligt och alldeles, alldeles underbart!
Man kan åka till London och verkligen ha en pleasant time med massa promenader, fantastiska sevärdheter, toppenkvällar, helt rendom upplevelser och framförallt träffa massa grymt folk från världens alla hörn!
Man kan ha spontana kvällstestunder med grannen och göra spontana resor in till Borås bara för att Ellen har bil och körkort. Inte att förglömma hur roligt det är att spela Super Mario från åttiotalet haha!
Man kan bevisa (om inte för någon annan så i alla fall för sig själv) att politik inte alltid bara är just.. eum.. politik hehe
Man kan ha den sista sommaren med ponnyn och dra med sig Ellen som coach på tävlingar - angenämt minst sagt.
Så har vi alla de där tillfällena man inte hade någon kamera, eller inte hann fånga det på kort. Hur kul det än är att se tillbaka på kort och minnas är de allra bästa minnena det man minns utan några bilder. Det man kände, det man tänkte och det man själv såg.
Det är det jag kommer minnas från sommaren 2010. Vad kommer du minnas?
There's a million empty and there is one for real
Vissa låtar tröttnar man aldrig på, trots att det mest logiska vore att man spelat sönder dem - för länge sedan. Johnossis What's the Point är en sådan. Otrolig helt enkelt.
Ja, det var ju en stund sedan senaste blogginlägget. Tro mig, jag får höra det från Ellen stup i kvarten. Men att blogga är inte det lättaste när man i princip aldrig sitter vid datorn längre än tio minuter för att kolla Facebook. Nej, men när man är tillbaka i sina rutiner med skolan blir det andra bullar, kanske. Man ska aldrig ropa hej förens man är över bäcken!
Och anledningen till att jag bloggar nu då, trots att jag faktiskt inte är inne i några rutiner? Ellen dumpade mig vid datorn när hon skulle duscha och fixa sig. Man får passa på då. Dessutom gjorde jag samma sak tidigare när jag skulle duscha hemma. Så det är ganska okej.
På tal om skolan, som för övrigt börjar på torsdag (några dagar innan alla andra) så ser jag Ellens miniräknare jämte mig. Lite ångest som jag har massa matte att räkna tills skolan börjar som jag inte kommit så långt med, milt sagt.
Nej, nu är det pizzadags. Upp till bevis för en av Bollebygds (två tydligen) pizzerior!
Ja, det var ju en stund sedan senaste blogginlägget. Tro mig, jag får höra det från Ellen stup i kvarten. Men att blogga är inte det lättaste när man i princip aldrig sitter vid datorn längre än tio minuter för att kolla Facebook. Nej, men när man är tillbaka i sina rutiner med skolan blir det andra bullar, kanske. Man ska aldrig ropa hej förens man är över bäcken!
Och anledningen till att jag bloggar nu då, trots att jag faktiskt inte är inne i några rutiner? Ellen dumpade mig vid datorn när hon skulle duscha och fixa sig. Man får passa på då. Dessutom gjorde jag samma sak tidigare när jag skulle duscha hemma. Så det är ganska okej.
På tal om skolan, som för övrigt börjar på torsdag (några dagar innan alla andra) så ser jag Ellens miniräknare jämte mig. Lite ångest som jag har massa matte att räkna tills skolan börjar som jag inte kommit så långt med, milt sagt.
Nej, nu är det pizzadags. Upp till bevis för en av Bollebygds (två tydligen) pizzerior!
