Tankar på bussen
När jag började sjuan för snart sex år sedan började jag åka vanlig kollektivtrafik till och från skolan, in till och hem från stan. Sedan dess har det varit samma busschaufförer, samma tider (eftersom tabellen inte förändrats, alls, under tiden) och samma väg genom nordvästra delen av Sveriges regnigaste stad. När man är nästan inne i centrum passerar man ett av Borås två mer invandrartäta områden.
När jag var i Spanien för ungefär ett år sedan, som blond, blev jag och alla andra svenska tjejer uttittade. Trots att vi var i en sådan internationell storstad som Barcelona var det så fascinerande med folk som inte var brunhåriga att man stirrade öppet. För i Barcelona såg alla i princip spanska ut med bruna ögon och brunt hår. Tro mig.
Sedan dess har jag med jämna mellanrum, som till exempel idag, slagits av tanken då bussen passerat Norrby - vilken tur att alla inte ser likadana ut här!
För jag lever hellre i ett land med tydligt heterogen befolkning, där etniciteter och kulturskillnader inte spelar någon roll eller anses som problem, än någonstans där alla är likadana och har samma traditioner och levnadssätt. Jag vill inte bo i ett trångsynt samhälle där idéer inte föds eller har utrymme att utvecklas. Jag älskar pizza, thaimaten och den libanesiska maten. Ett samhälle där alla inte ser likadana ut ger mindre utrymme för att folk blir utstirrade för att de inte "passar in".
Nej, när jag åker igenom Norrby blir jag glad för att alla på bussen ser ut lite hur som helst och på alla möjliga sätt. Att miljonprojekt som de stora hyreshusen som ligger just här skapar problem är ett annat kapitel som inte har något att göra med annan kultur eller tro än vad som kan uppfattas som svensk. De problemen som uppstår till följd av brister i integrationspolitiken beror inte på att folket inte kan integreras, det beror på felaktiga medel.
För, tänk vad skönt det är att sitta på bussen och se ut precis som alla andra. Eller rättare sagt, kunna se ut precis hur som helst just för att ingen annan är den andra lik. .
När jag var i Spanien för ungefär ett år sedan, som blond, blev jag och alla andra svenska tjejer uttittade. Trots att vi var i en sådan internationell storstad som Barcelona var det så fascinerande med folk som inte var brunhåriga att man stirrade öppet. För i Barcelona såg alla i princip spanska ut med bruna ögon och brunt hår. Tro mig.
Sedan dess har jag med jämna mellanrum, som till exempel idag, slagits av tanken då bussen passerat Norrby - vilken tur att alla inte ser likadana ut här!
För jag lever hellre i ett land med tydligt heterogen befolkning, där etniciteter och kulturskillnader inte spelar någon roll eller anses som problem, än någonstans där alla är likadana och har samma traditioner och levnadssätt. Jag vill inte bo i ett trångsynt samhälle där idéer inte föds eller har utrymme att utvecklas. Jag älskar pizza, thaimaten och den libanesiska maten. Ett samhälle där alla inte ser likadana ut ger mindre utrymme för att folk blir utstirrade för att de inte "passar in".
Nej, när jag åker igenom Norrby blir jag glad för att alla på bussen ser ut lite hur som helst och på alla möjliga sätt. Att miljonprojekt som de stora hyreshusen som ligger just här skapar problem är ett annat kapitel som inte har något att göra med annan kultur eller tro än vad som kan uppfattas som svensk. De problemen som uppstår till följd av brister i integrationspolitiken beror inte på att folket inte kan integreras, det beror på felaktiga medel.
För, tänk vad skönt det är att sitta på bussen och se ut precis som alla andra. Eller rättare sagt, kunna se ut precis hur som helst just för att ingen annan är den andra lik. .
Historia?
Ständigt, ständigt lär vi oss i skolan att allt det hemska som utfördes mot minoriteter (och då i synnerhet judar) i andra världskrigets Tyskland, det ska aldrig få hända igen - för nu har vi kunskaper om människor lika värde och vad ont krig och förtryck leder till. Nej, i Europa kan något sådant aldrig hända igen för inom EU finns så pass starka regelverk mot just sådant.
För grundproblemet ligger inte i dålig kunskap om det förflutna; vem som helst kan titta på en bild av svältande judar i ett koncentrationsläger och säga att det var hemskt. Vem som helst kan rabbla upp fakta om vad som hände där och runt omkring.
Just nu florerar liknande uppfattningar som dem som ledde till Förintelsen. Folk blir allt mer trångsynta i spåren av kriser och främlingsfientligheten växer. Och det värsta är tystnaden som omger denna utveckling. För nog att det finns folk, en hel del, som förstår var vi är på väg, men allt för många gör det inte. Trots att de har de mest 'grundläggande' kunskaperna om Andra världskriget och Förintelsen.
Men det finns problem med ett sådant tankesätt, för det är i mångt och mycket ett tankesätt som bäddar för bekvämlighet. För när människor blir undervisade i tanken att något sådant aldrig kan hända igen bara för att de känner till det, ja inte minskar precis risken just för det. För var lär sig människor att tänka själva och lära sig bakgrunden till varför det blev som det blev? Minns jag inte fel är det ett MVG-kriterium (minst VG i alla fall) i kursen historia A på gymnasiet. Långt ifrån alla som läser historia A uppnår kriterierna för MVG eller ens VG, vilket kära läsare, utan att tjöta för mycket om detta, är ett problem.
För grundproblemet ligger inte i dålig kunskap om det förflutna; vem som helst kan titta på en bild av svältande judar i ett koncentrationsläger och säga att det var hemskt. Vem som helst kan rabbla upp fakta om vad som hände där och runt omkring.
Just nu florerar liknande uppfattningar som dem som ledde till Förintelsen. Folk blir allt mer trångsynta i spåren av kriser och främlingsfientligheten växer. Och det värsta är tystnaden som omger denna utveckling. För nog att det finns folk, en hel del, som förstår var vi är på väg, men allt för många gör det inte. Trots att de har de mest 'grundläggande' kunskaperna om Andra världskriget och Förintelsen.
Romer blir deporterade från Frankrike där fransmännen protesterar med över att höja pensionsåldern från 60 till 61 år än människors rätt till fri rörlighet - speciellt inom EU. I flertalet länder vinner främlingsfientliga partier mark och de 'rumsrena' partiernas främsta taktik är att ignorera dem (vilket, föga förvånande, bara ger missnöjespartierna än mer stöd).
Att förutspå en ny förintelse vore absolut fel av mig. Men nog behöver historieundervisningen förbättras grovt och snabbt för att ge framtiden bättre förutsättningar. För hotet mot världen som vi känner den kommer inte utifrån i form av islam eller i form av romer. Det enda hot vi står inför kommer inifrån, från oss själva. För vi skapar själva den värld vi lever i.
Att förutspå en ny förintelse vore absolut fel av mig. Men nog behöver historieundervisningen förbättras grovt och snabbt för att ge framtiden bättre förutsättningar. För hotet mot världen som vi känner den kommer inte utifrån i form av islam eller i form av romer. Det enda hot vi står inför kommer inifrån, från oss själva. För vi skapar själva den värld vi lever i.
En ansiktslyftning, tack!
Ganska nyss kom jag hem efter att tillsammans med de andra i LUF Borås kollat på den allra första partiledarutfrågningen i SVT inför valet. Först ut var Mona Sahlin och jag kan inte annat än bli mörkrädd inför bara tanken på en rödgrön valseger.
Ett argument vanliga dödliga brukar använda för att försvara sitt agg mot politiker i allmänhet är deras förmåga att dels prata folk över huvudet, men framförallt prata luddigt och inte ge egentliga svar på frågor utan alltid linda in orden och prata runt vad som egentligen ska sägas. Det här är inget som folk hittat på, bara för att ha en anledning att ogilla politik i allmänhet och politiker i synnerhet, utan vi såg ett klart och tydligt exempel ikväll i form av Mona Sahlin.
Men det här blogginlägget kommer jag inte ägna åt att stöta och blöta argument om varför man inte ska rösta på de rödgröna och Mona Sahlin. Det är ingen hemlighet för de som känner mig att jag inte har mycket till övers för sossar, även om jag såklart respekterar att de inte delar mina personliga åsikter. För det är en viktig nyckel i en demokrati och en av de absolut viktigaste mänskliga rättigheterna- rätten att tycka vad man vill.
Nej, jag vill helt enkelt uppmärksamma ett av de största problemen vi har i fråga om folks attityd till politik. Ungas attityd till politik framförallt. En attityd som politikerna själva varit med och byggt upp, och som de måste vara med och förändra. Och ja, jag säger de. För jag räknar inte mig själv som politiker utan helt enkelt politiskt aktiv och intresserad.
Jag känner flertalet min ålder, alltså ungdomar, som, som de sjävla beskriver det, hatar politik. Och hör man någon uttrycka sig så, jag då vill man ju ha en förklaring. Ofta hör man då att det helt enkelt att de tycker att det är tråkigt och ointressant, men flertalet tar också upp det där problemet med att de ogillar politikerna.
Det irriterar även mig när politiker, som faktiskt ska prata till väljare, framförallt pratar till andra politiker och en relativt liten grupp politiskt intresserade och insatta. Att bli pratad över huvudet är bland det värsta som finns, i alla situationer och för någon som inte är insatt i alla former av politik krävs det att politiker anpassar sig så att folk förstår vad det pratar om. Prata klarspråk med andra ord.
Ja, och på tal om klarspråk. Det där med att prata runt frågor. I ettan hade vi en ombudsman från ett av riksdagspartierna och pratade om deras politik i klassen. Vad som slog mig? Denne politikers förmåga att mala på och prata en stund men i slutändan inte gett någon konkret svar på de frågor vi ställde. Det ger inget bra intryck att inte de konkreta och koncisa svar på frågor. De flesta orkar inte heller lyssna på långa homeriska utläggningar.
Skärpning alltså. Men, kan man lära gamla hundar att sitta? Eller skulle det vara lättare att helt enkelt låta de lite yngre politikerna ta över? I vilket fall som helst behöver attityden till politik en ansiktslyftning, och då krävs det först och främst att politiker slutar prata till politiker och börjar prata till väljarna så att alla förstår och känner sig nöjda. Annars är det ju inte särskilt konstigt att allt för många svarar 'jag hatar politik' på frågan 'vad ska du rösta på?'.
Ett argument vanliga dödliga brukar använda för att försvara sitt agg mot politiker i allmänhet är deras förmåga att dels prata folk över huvudet, men framförallt prata luddigt och inte ge egentliga svar på frågor utan alltid linda in orden och prata runt vad som egentligen ska sägas. Det här är inget som folk hittat på, bara för att ha en anledning att ogilla politik i allmänhet och politiker i synnerhet, utan vi såg ett klart och tydligt exempel ikväll i form av Mona Sahlin.
Men det här blogginlägget kommer jag inte ägna åt att stöta och blöta argument om varför man inte ska rösta på de rödgröna och Mona Sahlin. Det är ingen hemlighet för de som känner mig att jag inte har mycket till övers för sossar, även om jag såklart respekterar att de inte delar mina personliga åsikter. För det är en viktig nyckel i en demokrati och en av de absolut viktigaste mänskliga rättigheterna- rätten att tycka vad man vill.
Nej, jag vill helt enkelt uppmärksamma ett av de största problemen vi har i fråga om folks attityd till politik. Ungas attityd till politik framförallt. En attityd som politikerna själva varit med och byggt upp, och som de måste vara med och förändra. Och ja, jag säger de. För jag räknar inte mig själv som politiker utan helt enkelt politiskt aktiv och intresserad.
Jag känner flertalet min ålder, alltså ungdomar, som, som de sjävla beskriver det, hatar politik. Och hör man någon uttrycka sig så, jag då vill man ju ha en förklaring. Ofta hör man då att det helt enkelt att de tycker att det är tråkigt och ointressant, men flertalet tar också upp det där problemet med att de ogillar politikerna.
Det irriterar även mig när politiker, som faktiskt ska prata till väljare, framförallt pratar till andra politiker och en relativt liten grupp politiskt intresserade och insatta. Att bli pratad över huvudet är bland det värsta som finns, i alla situationer och för någon som inte är insatt i alla former av politik krävs det att politiker anpassar sig så att folk förstår vad det pratar om. Prata klarspråk med andra ord.
Ja, och på tal om klarspråk. Det där med att prata runt frågor. I ettan hade vi en ombudsman från ett av riksdagspartierna och pratade om deras politik i klassen. Vad som slog mig? Denne politikers förmåga att mala på och prata en stund men i slutändan inte gett någon konkret svar på de frågor vi ställde. Det ger inget bra intryck att inte de konkreta och koncisa svar på frågor. De flesta orkar inte heller lyssna på långa homeriska utläggningar.
Skärpning alltså. Men, kan man lära gamla hundar att sitta? Eller skulle det vara lättare att helt enkelt låta de lite yngre politikerna ta över? I vilket fall som helst behöver attityden till politik en ansiktslyftning, och då krävs det först och främst att politiker slutar prata till politiker och börjar prata till väljarna så att alla förstår och känner sig nöjda. Annars är det ju inte särskilt konstigt att allt för många svarar 'jag hatar politik' på frågan 'vad ska du rösta på?'.
På svenskalektionen..
..gör man allt annat än svenska för det mesta. Det finns helt enkelt ingen energi kvar efter spanskan och sedan finns det ju så mycket annat att prata om än Kafka, sociolekter och synonymer.
Bland annat vårat nya uttryck "Rör inte Rut!" som syftar till mitt nya Smeknamn...
Att en bra katt är en död katt enligt Emma (och jag håller med)...
Att Mona har katthår på vissa onämnbara ställen...
...och en massa annat strunt. En bra lärare är en frånvarande lärare.
För övrigt måste jag lägga in en anmärkning på SSU:s fula PR-trick att söka patent på Alliansen. Det finns en anledning till att politik och politiker har dåligt rykte: när partier och ungdomsförbund ägnar sig åt annat än politik! Socialdemokraterna och SSU kanske skulle börja ägna sig lite mer åt politik och sina egna ambitioner och visioner - istället för att ödsla tid på att kasta skit på andra partier och fula PR-trick.
Bland annat vårat nya uttryck "Rör inte Rut!" som syftar till mitt nya Smeknamn...
Att en bra katt är en död katt enligt Emma (och jag håller med)...
Att Mona har katthår på vissa onämnbara ställen...
...och en massa annat strunt. En bra lärare är en frånvarande lärare.
För övrigt måste jag lägga in en anmärkning på SSU:s fula PR-trick att söka patent på Alliansen. Det finns en anledning till att politik och politiker har dåligt rykte: när partier och ungdomsförbund ägnar sig åt annat än politik! Socialdemokraterna och SSU kanske skulle börja ägna sig lite mer åt politik och sina egna ambitioner och visioner - istället för att ödsla tid på att kasta skit på andra partier och fula PR-trick.
Vart är politiken på väg?
Läser i dagens tidning (BT/TT) om den avslutade (S)-kongressen; Jobbkongressen som de vill kalla den. Hur lyckad den var, och att partiledningen fått ombuden med sig på en rad frågor: att inte höja ersättningen i a-kassan till 90%, inget stopp för friskolor, tillåta vinst för privata bolag inom välfärdssektorn. Att man lyckats "tysta ner" de radikala rösterna inom partiet i dessa frågor. Dessutom ska man sikta mot att bli det bästa partiet för företagarna. När jag läser detta blir jag väldigt konfundersam; för detta låter inte riktigt som Socialdemokraterna.
Motståndet mot friskolor och privata aktörer på framförallt välfärdsmarknaden, framförallt arbetarens förkämpe och förespråkare för generösa socialbidrag är det i alla fall jag förknippar med (S) - tillsammans med de höga skatterna som de fortsätter att kämpa för. Deras plötsliga omvändning gör mig förvirrad och jag har ännu svårare att se trovärdighet i (S)' politik.
Politiken för mig är att man har sina partier, med ideologier och enligt demokratin röstar folket på den ideologin som passar dem; den ideologin som majoriteten av folket anser rätt är den som får styra de följande fyra åren. Förändring javisst, men att vända kappan efter vinden bara för att fiska röster tycker jag är mot det som intresserar mig med politiken. För var finns det demokratiska och valfriheten i en politik där alla partier strävar mot samma mål med allt mer lika medel? Socialdemokraterna ska vara just (S) och jag vill inte att Folkpartiet ska börja dras åt något annat håll än det liberala.
Med minskad valfrihet minskar också meningen med att intressera sig för politiken. Alla människor är lika men olika har man lärt sig i skolan sedan tidigt. Så låt de olika partierna fortsätta vara just olika, tillåt människorna att vara olika. För det är just det vi är.
(Min poäng är att få upp ögonen för att (S) i princip driver liknande politik som Alliansen, med vissa undantag, för att attrahera till exempel storstadsväljarna. Kom ur den borgerliga garderoben eller håll er till socialismen!)
Motståndet mot friskolor och privata aktörer på framförallt välfärdsmarknaden, framförallt arbetarens förkämpe och förespråkare för generösa socialbidrag är det i alla fall jag förknippar med (S) - tillsammans med de höga skatterna som de fortsätter att kämpa för. Deras plötsliga omvändning gör mig förvirrad och jag har ännu svårare att se trovärdighet i (S)' politik.
Politiken för mig är att man har sina partier, med ideologier och enligt demokratin röstar folket på den ideologin som passar dem; den ideologin som majoriteten av folket anser rätt är den som får styra de följande fyra åren. Förändring javisst, men att vända kappan efter vinden bara för att fiska röster tycker jag är mot det som intresserar mig med politiken. För var finns det demokratiska och valfriheten i en politik där alla partier strävar mot samma mål med allt mer lika medel? Socialdemokraterna ska vara just (S) och jag vill inte att Folkpartiet ska börja dras åt något annat håll än det liberala.
Med minskad valfrihet minskar också meningen med att intressera sig för politiken. Alla människor är lika men olika har man lärt sig i skolan sedan tidigt. Så låt de olika partierna fortsätta vara just olika, tillåt människorna att vara olika. För det är just det vi är.
(Min poäng är att få upp ögonen för att (S) i princip driver liknande politik som Alliansen, med vissa undantag, för att attrahera till exempel storstadsväljarna. Kom ur den borgerliga garderoben eller håll er till socialismen!)
Negligera bort SD?
Hade en Facebook-diskussion med en LUF-kollega idag. Han kände sig osäker på om han skulle gå med i den snabbt växande Facebook-gruppen Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack, för att det enligt honom skulle kunna ge SD sympatiröster. Och helt klart ha SD vunnit mycket på taktlösa utspel, men är detta ett sådant?
En av de absolut viktigaste mänskliga rättigheterna är yttrandefriheten. Den garanterar frihet - men är också demokratins baksida, om man vill kalla det så. För det är yttrandefriheten som gör det möjligt för SD att ens finnas. Men det är inte genom att inskränka yttrandefriheten som man bekämpar SD, utan genom opinionsbildning och saklig debatt. Att en gång för alla debattera sönder deras argument. För seriöst; hur många hästar i stallet har någon som seriöst påstår att invandring är roten till de problem vi har här i Sverige?
Nej. Enda sättet att förgöra sådana hot mot demokratin och friheten är att utnyttja dessa. SD ska inte kunna spela på något martyrskap i yttrandefrihetens namn. De ska ha rätt, precis samma rätt som alla andra, att uttrycka sina åsikter. Vilket gör det ännu viktigare att skapa opininon. Ta ställning. Informera och utbilda. Visa att SD inte har rätt.
Allt för länge har SD negligerats, ignorerats, i tron att de ska kunna tystas ner. Men i rådande finanskris och med terrorhotet på bakgården har de istället växt och får i nygjorda opinionsmätningar över 4% av rösterna, tillräckligt för att ta sig in i riksdagen. Det är dags att byta taktik. Istället för att ignorera dem och tro att de ska försvinna ska man ta upp kampen mot dem. Ta sönder deras argument. Men ännu viktigare är att rösta, rösta och åter igen rösta! Det spelar ingen roll om du röstar på Vänsterpartiet, Folkpartiet ett Moderaterna; bara du inte röstar på Sverigedemokraterna. Historien återskapar sig själv, men denna gången är vi beredda. Nedräkningen har börjat, den 19 september 2010 är det val. Tillåt inte Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen!
En av de absolut viktigaste mänskliga rättigheterna är yttrandefriheten. Den garanterar frihet - men är också demokratins baksida, om man vill kalla det så. För det är yttrandefriheten som gör det möjligt för SD att ens finnas. Men det är inte genom att inskränka yttrandefriheten som man bekämpar SD, utan genom opinionsbildning och saklig debatt. Att en gång för alla debattera sönder deras argument. För seriöst; hur många hästar i stallet har någon som seriöst påstår att invandring är roten till de problem vi har här i Sverige?
Nej. Enda sättet att förgöra sådana hot mot demokratin och friheten är att utnyttja dessa. SD ska inte kunna spela på något martyrskap i yttrandefrihetens namn. De ska ha rätt, precis samma rätt som alla andra, att uttrycka sina åsikter. Vilket gör det ännu viktigare att skapa opininon. Ta ställning. Informera och utbilda. Visa att SD inte har rätt.
Allt för länge har SD negligerats, ignorerats, i tron att de ska kunna tystas ner. Men i rådande finanskris och med terrorhotet på bakgården har de istället växt och får i nygjorda opinionsmätningar över 4% av rösterna, tillräckligt för att ta sig in i riksdagen. Det är dags att byta taktik. Istället för att ignorera dem och tro att de ska försvinna ska man ta upp kampen mot dem. Ta sönder deras argument. Men ännu viktigare är att rösta, rösta och åter igen rösta! Det spelar ingen roll om du röstar på Vänsterpartiet, Folkpartiet ett Moderaterna; bara du inte röstar på Sverigedemokraterna. Historien återskapar sig själv, men denna gången är vi beredda. Nedräkningen har börjat, den 19 september 2010 är det val. Tillåt inte Sverigedemokraterna att ta sig in i riksdagen!
skolsystemet i Sverige
Det finns så många brister i det svenska skolsystemet att man omöjligt kan ta upp alla i ett blogginlägg. Men en sak har jag tänkt på extra mycket de senaste dagarna:
Inkompetenta lärare. I Malmö ska de ju pröva ett nytt system med att eleverna ska få betygsätta lärarna, vilket jag tycker är en absurd idé. I ett sådant omdöme skulle personkemin mellan elev och lärare spela in allt för mycket och för lite hur bra läraren egentligen är. Att en lärare som ger bra undervisning men som är sträng när det gäller vissa saker som att förbjuda tuggummituggande eller mössor på sina lektioner skulle få ett "dåligt betyg" i ett sådant här system är inte helt otänkbart.
Att betygsätta lärarna är därför inte ett bra system. Men inkompetenta lärare måste kommas åt på något sätt! Att en lärare är behörig gör den inte bra per automatik, och en icke-behörig lärare kan vara bra på alla sätt. Vad som gör det svårt att sålla mellan bra och dåliga lärare är kursplanerna för skolan. De är luddiga och ger väldigt lite makt åt eleverna att kunna säga ifrån om något inte går riktigt till; om även lärare tycker att de är svåra att tolka, hur kan man förvänta sig av elever att de ska kunna göra det?
Bättre kursplaner och riktlinjer för undervisningen som gör eleven mer delaktig är en möjlig lösning på problem som till exempel lärare som inte alls ger den undervisningen de borde och där eleverna förgäves försäker slå larm men i slutändan står där med skrala kunskaper som inte räcker till "på nästa steg" i undervisningen. Eleverna ska själva kunna ta initiativ till sin utbildning och se vad de behöver kunna och använda detta som argument. För lärare är idag auktoriteter som inte tåls att sägas emot, vilket måste ändras på! Man vill att statusen för läraryrket ska öka, men hur är detta möjligt när eleverna (som sedan själva skapar opinion) måste dras med inkompetenta lärare?
Inkompetenta lärare. I Malmö ska de ju pröva ett nytt system med att eleverna ska få betygsätta lärarna, vilket jag tycker är en absurd idé. I ett sådant omdöme skulle personkemin mellan elev och lärare spela in allt för mycket och för lite hur bra läraren egentligen är. Att en lärare som ger bra undervisning men som är sträng när det gäller vissa saker som att förbjuda tuggummituggande eller mössor på sina lektioner skulle få ett "dåligt betyg" i ett sådant här system är inte helt otänkbart.
Att betygsätta lärarna är därför inte ett bra system. Men inkompetenta lärare måste kommas åt på något sätt! Att en lärare är behörig gör den inte bra per automatik, och en icke-behörig lärare kan vara bra på alla sätt. Vad som gör det svårt att sålla mellan bra och dåliga lärare är kursplanerna för skolan. De är luddiga och ger väldigt lite makt åt eleverna att kunna säga ifrån om något inte går riktigt till; om även lärare tycker att de är svåra att tolka, hur kan man förvänta sig av elever att de ska kunna göra det?
Bättre kursplaner och riktlinjer för undervisningen som gör eleven mer delaktig är en möjlig lösning på problem som till exempel lärare som inte alls ger den undervisningen de borde och där eleverna förgäves försäker slå larm men i slutändan står där med skrala kunskaper som inte räcker till "på nästa steg" i undervisningen. Eleverna ska själva kunna ta initiativ till sin utbildning och se vad de behöver kunna och använda detta som argument. För lärare är idag auktoriteter som inte tåls att sägas emot, vilket måste ändras på! Man vill att statusen för läraryrket ska öka, men hur är detta möjligt när eleverna (som sedan själva skapar opinion) måste dras med inkompetenta lärare?
låt barn vara barn!
Läser i Fridas (LUF Göteborg ordförande) blogg om hur 13-åringarna har gått från, att för bara några år sedan vara barn, precis som det ska vara, till, för att använda ett starkt generaliserande och politiskt inkorrekta ord, fjortisar! Tänker inte lägga till något, jag tycker att Frida fick med allt, och jag kan inte mer än hålla med, till fullo. Alltså tar jag mig friheten att citera henne här:
" När jag var 13 hade jag inte en tanke på sex. Det var inte något som fanns i min värld, jag vågade knappt säga "sex" innan vi hade sexualkunskap och blev så illa tvingade. Idag ser jag 10-11 åringar springa runt och skrika ord som jag fortfarande kan tycka är obehagliga att säga. Jag blir bara orolig nu. Jag har själv tjejer i min släkt som är i den åldern, eller är på väg in i den. Att jag ska sitta och vara orolig för utifall dessa fortfarande är oskuld eller inte, det är ju helt jävla sjukt!
Ja vet, nu låter jag som någon skolsköterska eller skribent i en tjej-tidning med mitt "vänta till äktenskapet" propaganda. Men det är inte alls det jag pratar om. När man är 13 år är inte kroppen redo för sex. Man är i allmänhet för liten för ett sånt ansvar. Här handlar det inte om "jag gjorde det med min pojkvän och vi litade på varandra", utan det handlar om att den där 15 årsgränsen för sex finns på grund av en anledning! Jag mår faktiskt illa när jag tänker på dessa småtjejer. Det är sorgligt att samhället gått så mycket åt helvete att barn som fortfarande går på mellanstadiet håller på sådär. Och jag säger barn för att det är just det ni är. BARN. "
Jag avslutar med detta: När man är 13 år är man fortfarande barn; både till psyket och i kroppen. Låt barn vara barn!
" När jag var 13 hade jag inte en tanke på sex. Det var inte något som fanns i min värld, jag vågade knappt säga "sex" innan vi hade sexualkunskap och blev så illa tvingade. Idag ser jag 10-11 åringar springa runt och skrika ord som jag fortfarande kan tycka är obehagliga att säga. Jag blir bara orolig nu. Jag har själv tjejer i min släkt som är i den åldern, eller är på väg in i den. Att jag ska sitta och vara orolig för utifall dessa fortfarande är oskuld eller inte, det är ju helt jävla sjukt!
Ja vet, nu låter jag som någon skolsköterska eller skribent i en tjej-tidning med mitt "vänta till äktenskapet" propaganda. Men det är inte alls det jag pratar om. När man är 13 år är inte kroppen redo för sex. Man är i allmänhet för liten för ett sånt ansvar. Här handlar det inte om "jag gjorde det med min pojkvän och vi litade på varandra", utan det handlar om att den där 15 årsgränsen för sex finns på grund av en anledning! Jag mår faktiskt illa när jag tänker på dessa småtjejer. Det är sorgligt att samhället gått så mycket åt helvete att barn som fortfarande går på mellanstadiet håller på sådär. Och jag säger barn för att det är just det ni är. BARN. "
Jag avslutar med detta: När man är 13 år är man fortfarande barn; både till psyket och i kroppen. Låt barn vara barn!
