Tankar på bussen
När jag började sjuan för snart sex år sedan började jag åka vanlig kollektivtrafik till och från skolan, in till och hem från stan. Sedan dess har det varit samma busschaufförer, samma tider (eftersom tabellen inte förändrats, alls, under tiden) och samma väg genom nordvästra delen av Sveriges regnigaste stad. När man är nästan inne i centrum passerar man ett av Borås två mer invandrartäta områden.
När jag var i Spanien för ungefär ett år sedan, som blond, blev jag och alla andra svenska tjejer uttittade. Trots att vi var i en sådan internationell storstad som Barcelona var det så fascinerande med folk som inte var brunhåriga att man stirrade öppet. För i Barcelona såg alla i princip spanska ut med bruna ögon och brunt hår. Tro mig.
Sedan dess har jag med jämna mellanrum, som till exempel idag, slagits av tanken då bussen passerat Norrby - vilken tur att alla inte ser likadana ut här!
För jag lever hellre i ett land med tydligt heterogen befolkning, där etniciteter och kulturskillnader inte spelar någon roll eller anses som problem, än någonstans där alla är likadana och har samma traditioner och levnadssätt. Jag vill inte bo i ett trångsynt samhälle där idéer inte föds eller har utrymme att utvecklas. Jag älskar pizza, thaimaten och den libanesiska maten. Ett samhälle där alla inte ser likadana ut ger mindre utrymme för att folk blir utstirrade för att de inte "passar in".
Nej, när jag åker igenom Norrby blir jag glad för att alla på bussen ser ut lite hur som helst och på alla möjliga sätt. Att miljonprojekt som de stora hyreshusen som ligger just här skapar problem är ett annat kapitel som inte har något att göra med annan kultur eller tro än vad som kan uppfattas som svensk. De problemen som uppstår till följd av brister i integrationspolitiken beror inte på att folket inte kan integreras, det beror på felaktiga medel.
För, tänk vad skönt det är att sitta på bussen och se ut precis som alla andra. Eller rättare sagt, kunna se ut precis hur som helst just för att ingen annan är den andra lik. .
När jag var i Spanien för ungefär ett år sedan, som blond, blev jag och alla andra svenska tjejer uttittade. Trots att vi var i en sådan internationell storstad som Barcelona var det så fascinerande med folk som inte var brunhåriga att man stirrade öppet. För i Barcelona såg alla i princip spanska ut med bruna ögon och brunt hår. Tro mig.
Sedan dess har jag med jämna mellanrum, som till exempel idag, slagits av tanken då bussen passerat Norrby - vilken tur att alla inte ser likadana ut här!
För jag lever hellre i ett land med tydligt heterogen befolkning, där etniciteter och kulturskillnader inte spelar någon roll eller anses som problem, än någonstans där alla är likadana och har samma traditioner och levnadssätt. Jag vill inte bo i ett trångsynt samhälle där idéer inte föds eller har utrymme att utvecklas. Jag älskar pizza, thaimaten och den libanesiska maten. Ett samhälle där alla inte ser likadana ut ger mindre utrymme för att folk blir utstirrade för att de inte "passar in".
Nej, när jag åker igenom Norrby blir jag glad för att alla på bussen ser ut lite hur som helst och på alla möjliga sätt. Att miljonprojekt som de stora hyreshusen som ligger just här skapar problem är ett annat kapitel som inte har något att göra med annan kultur eller tro än vad som kan uppfattas som svensk. De problemen som uppstår till följd av brister i integrationspolitiken beror inte på att folket inte kan integreras, det beror på felaktiga medel.
För, tänk vad skönt det är att sitta på bussen och se ut precis som alla andra. Eller rättare sagt, kunna se ut precis hur som helst just för att ingen annan är den andra lik. .
Kommentarer
Trackback
