Mashken

Älskar verkligen denna del av Kate Nash's låt Birds:

She said, 'thanks,
I like you, too'
He said, 'cool'

Är inte så säker på om jag skulle ta det som världens komplimang att bli jämförd med en fågel som skiter ner folks huvuden dock. Eller en fågel överhuvudtaget. De är ju rätt äckliga. Tänk typ Hitchcock's Fåglarna. Inte överdrivet mysigt. 

Och på tal om Placebo; en av mina favoritlåtar, alla kategorier, är deras (cover) Running Up That Hill. Kan inte ge ett exakt antal gånger jag lyssnat på den sedan jag upptäckte den för fem år sedan - förmodligen alldeles för stort antal för att det ska vara hälsosamt. Dessutom är det ännu en av alla låtar jag hittat genom O.C Känner att jag sett en aning för många avsnitt av den serien. 

Nej, det är nog dags att i alla fall försöka få igång hjärnan trots allt. Känner mig obeskrivbart sugen på att skriva en inlämning i Historia B om källkritik. Eller inte.

Istället tänkte jag skriva ett halvt inlägg om en annan ny förälskelse: Mumford & Sons. Såhär i snöstorm och bitande vinterkyla har jag på något sätt fastnat för Winter Winds. Och det har inte så mycket att göra med att jag fastnat för vintern, utan mer texten (som vanligt):

Favoriten är dock The Cave:

Halvt inlägg var det. Så jag tänkte avsluta lite tvärt här. 

Kanske helt enkelt för att jag inte har något mer att skriva.

Tillbaka till Monde Yeux, Mumford & Sons och FMyLife.com hehe

Att min första egeninköpta skiva var Ebba Gröns We're only in it for the drugs kanske säger lite om i vilken riktning mitt musikintresse drog sig. Min Sex Pistolsflagga hänger fortfarande uppe på väggen i mitt rum.

Nu vill jag väl inte påstå att jag lyssna på samma musik som i högstadiet. Jag kom bara och tänka på detta när jag fann mig själv diggandes till Depeche Mode. Otänkbart för fyra år sedan. Allt elektroniskt var då lika med spya, precis som allt som spelades på radion. Eller i allmänhet allt som inte inkluderade ett gäng människor som spelade skiten ur sina instrument, och i vissa fall knappt kunde spela.

Ganska kategoriskt såhär i efterhand, även om jag fortfarande har svårt för band som spelar med gitarrerna på magen (DANSBAND). Och en massa andra andra produkter av plastig musik med inkompetenta artister. Fast det jag fortfarande, precis som då, hatar mest är folk som inte gör sin egen musik. Sjukt okreativa.

Jag har en liten anarkist inom mig, och kanske var det punkens kaos som omfamnade mig när jag törstade efter musik. Eller så hade jag helt enkelt, som Marissa uttrycker det i säsong 1 av O.C, mycket ilska i kroppen.

Gissa vad som åker fram i högtalarna när allt inte riktigt går enligt planerna och när jag känner för att hata hela världen.

Väntar dock med spänning tills den blir tillgänglig på Spotify, vilket jag innerligt hoppas att den blir.

Tills dess får jag knarka sönder Fairytale of New York som kommer på andra plats på min lista över 'bra jullåtar'. För övrigt kan jag meddela att den lista bara består av två låtar. Jag är inte ett fan av julmusik.

I slutet av november, efter att jag kommit hem från en grym kongress fick jag beskedet att jag blivit inbjuden att intervjuas på King's College i Cambridge, vilket gav mig en ganska ordentlig chock. Jag var inte beredd och det var absolut inte vad jag hade förväntat mig. Så i tisdags begav jag mig, ensam för första gången i mitt liv, mot England och Cambridge.

Och nu är jag hemma igen. Hela upplevelsen känns ordentligt surrealistisk, och ju längre tid som går desto mer drömlikt blir allt. Att jag under provet och intervjun befann mig i någon sorts trans gör det än mer unbelieveable.

Det känns overkligt att befinna sig på en av de absolut högst ansedda universiteten i hela världen och faktiskt vara kvalificerad (även om det är grym konkurrens för att sedan faktiskt bli antagen).

Det känns ordentligt overkligt att befinna sig ett myller av superhjärnor. Både vad gäller andra kandidater och de som redan studerar där. Man känner sig ganska liten.

Nu är jag hemma och Cambridge känns mer och mer avlägset. Får jag en hjärtattack någon gång runt första veckorna i januari vet ni vad det beror på. Tills dess är det bara att hålla tummarna.