Love at first sight
Det har varit dött här, som så många, många, många gånger tidigare. Julen närmar sig med stormsteg, nyår närmar sig med stormsteg och januari närmar sig en form av skräckblandad förtjusning. Mest skräck dock, kanske. För det är i början av januari min framtid, i alla fall för några år framåt, bestäms (i alla fall lite). I början av januari får man beskeden från Cambridge - accepted eller rejected.
I slutet av november, efter att jag kommit hem från en grym kongress fick jag beskedet att jag blivit inbjuden att intervjuas på King's College i Cambridge, vilket gav mig en ganska ordentlig chock. Jag var inte beredd och det var absolut inte vad jag hade förväntat mig. Så i tisdags begav jag mig, ensam för första gången i mitt liv, mot England och Cambridge.
Och nu är jag hemma igen. Hela upplevelsen känns ordentligt surrealistisk, och ju längre tid som går desto mer drömlikt blir allt. Att jag under provet och intervjun befann mig i någon sorts trans gör det än mer unbelieveable.
Det känns overkligt att befinna sig på en av de absolut högst ansedda universiteten i hela världen och faktiskt vara kvalificerad (även om det är grym konkurrens för att sedan faktiskt bli antagen).
Det känns ordentligt overkligt att befinna sig ett myller av superhjärnor. Både vad gäller andra kandidater och de som redan studerar där. Man känner sig ganska liten.
Nu är jag hemma och Cambridge känns mer och mer avlägset. Får jag en hjärtattack någon gång runt första veckorna i januari vet ni vad det beror på. Tills dess är det bara att hålla tummarna.
Kommentarer
Trackback
