Mashken

Att min första egeninköpta skiva var Ebba Gröns We're only in it for the drugs kanske säger lite om i vilken riktning mitt musikintresse drog sig. Min Sex Pistolsflagga hänger fortfarande uppe på väggen i mitt rum.

Nu vill jag väl inte påstå att jag lyssna på samma musik som i högstadiet. Jag kom bara och tänka på detta när jag fann mig själv diggandes till Depeche Mode. Otänkbart för fyra år sedan. Allt elektroniskt var då lika med spya, precis som allt som spelades på radion. Eller i allmänhet allt som inte inkluderade ett gäng människor som spelade skiten ur sina instrument, och i vissa fall knappt kunde spela.

Ganska kategoriskt såhär i efterhand, även om jag fortfarande har svårt för band som spelar med gitarrerna på magen (DANSBAND). Och en massa andra andra produkter av plastig musik med inkompetenta artister. Fast det jag fortfarande, precis som då, hatar mest är folk som inte gör sin egen musik. Sjukt okreativa.

Jag har en liten anarkist inom mig, och kanske var det punkens kaos som omfamnade mig när jag törstade efter musik. Eller så hade jag helt enkelt, som Marissa uttrycker det i säsong 1 av O.C, mycket ilska i kroppen.

Gissa vad som åker fram i högtalarna när allt inte riktigt går enligt planerna och när jag känner för att hata hela världen.