We rarely see warning signs in the air we breathe
Väntar med spänning på mitt exemplar av Our Earthly Pleasure som förhoppningsvis dimper ner i brevlådan inom en väldigt snar framtid. Lyssnar för jag vet inte vilket gång i ordningen igenom låtarna och är lika förälskad som första gången jag hörde dem. Det är som med vissa Johnossilåtar, som kan gå på repeat om och om igen utan att jag tröttnar. Jag hoppas att jag inte kommer tröttna på låtarna heller inom en överskådlig framtid.
En låt utan en melodi som inte är något extra är en melodi som man med största sannolikhet inte kommer komma ihåg efter att låten är slut. Och det är det, i kombination med texter som i alla fall tilltalar mig, som gör just det här albumet så bra, och andra album mindre bra. Maximo Parks senaste album, Quicken the Heart från 2009, har inte alls de melodier debuten sitter inne med och då spelar det ingen roll att sångaren och låtskrivaren Paul Smith fortfarande skriver ypperliga texter till låtarna.
Band som gör starka album i början av deras karriärer är tyvärr allt för vanliga. Maximo Park är ett exempel på detta, likaså ett annat av mina absoluta favoritband; We Are Scientists. För ett par år sedan när jag upptäckte dem lyssnade jag verkligen sönder deras debut With Love And Squalor från 2005, och deras andra album Brain Thust Mastery från 2008 är absolut inte dåligt även om det kanske innehåller färre spår som verkligen sticker ut. Inte konstigt att jag hade skyhöga förväntningar på det album de släppte tidigare i år. Det visade sig dock att Barbara var en ganska platt platta. Inte dålig, men med ganska intetsägande melodier och utan det där lilla extra i texterna.
Men sedan finns det ju band som utvecklas också, som kanske inte gjort den där klockrena plattan precis i början utan snarare gjort flera ganska mediokra album med vissa ljusglimtar. Vissa låtar som man verkligen fastnar för, men så stannar det vid just de där låtarna.
Men frågan är vad som är roligast. Att ha ett grymt album som man kan lyssna igenom om och om igen men att artistens fortsatta verk inte kan mäta sig med mästerverket; eller utspridda låtar från massa skivor genom artistens karriär och att denne fortsätter att leverera enstaka låtar men har svårt att få till den där toppenskivan?
I vilket fall som helst fortsätter jag att vänta på min senaste drog i musikväg tills jag hittar en ny. Och vem vet, nästa gång kanske det är ett av de där halvlyckade banden som lyckas få in en fullträff. Bland annat släpper Kristian Anttila, Interpol, Nickelback, Säkert!, Manic Street Preachers, Hoffmaestro & Chraa och Kings of Leon nytt i höst. Det är så att man nästan begär att i alla fall en av alla dessa ska hålla klass att bli ett tillskott i skivhyllan. Fortsättning följer.
En låt utan en melodi som inte är något extra är en melodi som man med största sannolikhet inte kommer komma ihåg efter att låten är slut. Och det är det, i kombination med texter som i alla fall tilltalar mig, som gör just det här albumet så bra, och andra album mindre bra. Maximo Parks senaste album, Quicken the Heart från 2009, har inte alls de melodier debuten sitter inne med och då spelar det ingen roll att sångaren och låtskrivaren Paul Smith fortfarande skriver ypperliga texter till låtarna.
Band som gör starka album i början av deras karriärer är tyvärr allt för vanliga. Maximo Park är ett exempel på detta, likaså ett annat av mina absoluta favoritband; We Are Scientists. För ett par år sedan när jag upptäckte dem lyssnade jag verkligen sönder deras debut With Love And Squalor från 2005, och deras andra album Brain Thust Mastery från 2008 är absolut inte dåligt även om det kanske innehåller färre spår som verkligen sticker ut. Inte konstigt att jag hade skyhöga förväntningar på det album de släppte tidigare i år. Det visade sig dock att Barbara var en ganska platt platta. Inte dålig, men med ganska intetsägande melodier och utan det där lilla extra i texterna.
Men sedan finns det ju band som utvecklas också, som kanske inte gjort den där klockrena plattan precis i början utan snarare gjort flera ganska mediokra album med vissa ljusglimtar. Vissa låtar som man verkligen fastnar för, men så stannar det vid just de där låtarna.
Men frågan är vad som är roligast. Att ha ett grymt album som man kan lyssna igenom om och om igen men att artistens fortsatta verk inte kan mäta sig med mästerverket; eller utspridda låtar från massa skivor genom artistens karriär och att denne fortsätter att leverera enstaka låtar men har svårt att få till den där toppenskivan?
I vilket fall som helst fortsätter jag att vänta på min senaste drog i musikväg tills jag hittar en ny. Och vem vet, nästa gång kanske det är ett av de där halvlyckade banden som lyckas få in en fullträff. Bland annat släpper Kristian Anttila, Interpol, Nickelback, Säkert!, Manic Street Preachers, Hoffmaestro & Chraa och Kings of Leon nytt i höst. Det är så att man nästan begär att i alla fall en av alla dessa ska hålla klass att bli ett tillskott i skivhyllan. Fortsättning följer.
Kommentarer
Trackback
