Here's the day you hoped would never come

Okej, nu kanske jag överdriver lite. Men bara lite. Idag är det muntligt nationellt prov i svenska som står på schemat, och en lektion i spanska. Ibland undrar jag varför jag drar mig upp ur sängen och till skolan varje torsdag, för det är alltid lika jobbigt och jag vaknar alltid upp på torsdagsmorgonen och känner efter lite extra; visst har jag liite ont i huvudet? Visst är jag liiite förkyld? Men nej, oftast är man inte sjuk på torsdagen hur gärna man än vill vara det. Och trots den känsla som närmast liknar ångest som alltid infinner sig så fort man kommer på att det är torsdagsmorgon, drar man sig upp ur sängen och beger sig till skolan.

Det har tydligen varit lite problem med uppdateringen de senaste dagarna, men jag lyckades uppdatera så att de senaste inläggen visas på skoldatorn i alla fall. Jag hoppas att jag i min tekniskhet har lyckats åtgärda det för gott. Jag menar, det är nästan så att man blir lite tårögd över att ingen har läst om min hemska tisdag, haha. Alltså; gör det direkt efter detta!

Hursomhelst. Torsdag. Spanska. Nationella prov i svenska. I hope I'll live to tell, som man säger.

För den som undrar varifrån jag fått rubriken. Det är första raden ur Imogen Heaps Speeding Cars - finns tyvärr inte på Spotify.

Hej!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0