Gotta leave you all behind and face the truth

Jag gillar verkligen inte att kalla mig konservativ. Det går verkligen emot alla mina principer - jag är verkligen inte en bakåtsträvare! Men när det kommer till musik måste gränsen gå någonstans tycker jag..

Var tidigare ikväll på Åhaga och beskådade en pajas i röd kavaj, glittrig sjal och fjortisrand försöka ta sig an några av Queens alla bästa låtar. Det var Aina, jag och så alla medelålders plus-människor (inklusive mina föräldrar, fast dom är mer medelålders). Vilket också märktes på hela arrangemanget. Det var väldigt medelålders, väldigt Svensson och nästan äckligt tillrättalagt. Jag menar, bara det med en paus mitt i föreställningen. Sååå B!

Det charmiga med en riktig konsert är svetten, trängseln och framförallt - stämningen. Visst, det var stämning här med; medelåldersstämning. Inte riktigt den typ av stämning jag menar. Jag menar den blinda extasen. That's something extra alright!

Välputsat är inte riktgit min melodi. Klämkäcka körer får mig att må lite illa. Bensträckare är för amatörer. Magnus Bäcklund kan inte på något sätt jämföras med Freddie Mercury.

Det är väl främst där problemet ligger. Jag har aldrig varit ett fan av covers. Det är så svårt att lyckas. Framförallt när det gäller odödliga klassiker som Queens låtar. Sånt ger man sig inte ens på om syftet är att tjäna pengar. För mig känns det mer som en skymf. Mästerverk ska lämnas orörda. Punkt. Det är där min konservatism kommer in - i musiken.

För övrigt var det en bra kväll på Åhaga. När man skalar bort alla de här sakerna. Orkestern var duktig, kören hade riktigt grymma röster (speciellt en tjej i kören hade en verkligt grym röst!), Magnus Bäcklund var väldigt trevlig (jag har hans autograf! Hahaha) och Pepsin jag drack i pausen smakade bra. 

Det gick också upp för mig, att dessa medelålders människorna har faktiskt också varit unga en gång, ungefär den tiden då Queen hade sin storhetstid. Det passar sig inte riktigt enligt samhällets normer för en medelålders person att stå längst fram skrikandes och dansandes på en konsert. Det platsen tillhör ungdomarna. Som en gång också kommer att bli gamla. En dag blir vi lika gamla som de som är gamla nu. En dag kommer vi alla stå där i en paus på en tribute-konsert och läppja på lite vin.

För övrigt är jag nu invald som ledamot i LUF Borås styrelse. Nu jävlar har vi ett val att vinna!

Godnatt!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0